Stress: vän eller fiende?

Vet du vad stress egentligen är?
Det är inte bara att känna sig överväldigad eller ha för mycket att göra.

Stress är kroppens naturliga svar på en situation som upplevs som ett hot (något du uppfattar som "farligt" eller "fel").
Det är kroppens sätt att försöka hjälpa dig att överleva: hjärtat slår snabbare, hormoner som kortisol frigörs och kroppen går in i ett alarmtillstånd. I dessa ögonblick tar känslorna över och förmågan att tänka klart minskar.
Det här tillståndet är hjälpsamt… men bara en stund.

När det här alarmtillståndet blir konstant —vare sig hotet är verkligt eller bara något vi föreställer oss—, när du inte längre kan slappna av och det vardagliga känns övermäktigt, då slutar stressen skydda dig och börjar istället bryta ner dig.
Och det är då kroppen börjar tala: sömnlöshet, ångest, smärta, trötthet.
Känns det bekant?

För stress lever inte bara i det hot vi ser, utan också i det vi föreställer oss.
När vi börjar reagera istället för att agera, är det det omedvetna —vår programmering— som tar över vårt beteende.
Kroppen går på autopilot: slåss, fly… eller fryser.

I det tillståndet finns det inget utrymme för empati —varken med dig själv eller med andra.
Det finns brådska, spänning, upprepning. Ett inlärt mönster.
Och en djup önskan att undvika det som håller på att överväldiga oss… om vi inte förstör det innan dess.

Men all stress är inte negativ.
Det finns situationer som också aktiverar stressresponsen, men som samtidigt väcker glädje eller förväntan: att hålla ett föredrag, gå upp på en scen, visa något av sig själv för världen.
Då kan stressen bli en levande kraft, en drivande energi. 

Så... tänk om stress inte är fienden? Var är de skillnaden mellan den ena stressen och den andra?
När vill stressen ber om hjälp?