Från kollaps till acceptans: Min resa genom utmattningen
Det här är min egen berättelse. Den är lång, personlig och kanske lite tung att läsa – men jag delar den för att någon annan som går igenom något liknande ska känna sig mindre ensam. Det är min resa från kollaps till acceptans. 💚
Acceptansens väg
För 3 år sedan vaknade jag utan energi, inte en enda muskel i kroppen fungerade.
Jag trodde att det bara var trötthet. Jag väntade. Jag rörde mig långsamt. Efter ett par timmar lyckades jag resa mig upp. Jag var rädd för att falla. Jag kunde inte lita på min kropp, på att den skulle bära mig.
Att andas var som att andas luft utan syre, lungorna fylldes inte.
Den enda motorn som fungerade var mina barn. Som genom magi lyckades kroppen få fram lite energi för att kunna finnas där för dem.
Dagen efter märkte jag minnesförlusten. Att inte minnas vart jag var på väg, att inte minnas vägen… Jag visste inte om jag redan hade satt stekpannan på spisen, eller hur länge den stått där.
Och jag förlorade förmågan att läsa. Jag skulle läsa titeln på en bok men symbolerna hade ingen mening. Det fanns ingen koppling, ingen betydelse.
Jag blev livrädd.
När jag gick till läkaren sa hon bara: "du kommer inte kunna jobba de närmaste månaderna" 🤯 och jag hade bara 6 månader kvar tills jag skulle avsluta min doktorsavhandling i biokemi och biofysik. Hela arbetet… Att ha lämnat mina barn till andra för att göra avhandlingen… All tid utan mina barn för ingenting???
Jag kände så mycket ilska men läkaren sa: detta är bara en varning… Du kan gå tillbaka till jobbet men din kropp kommer bli sämre och du kommer till slut bli allvarligt sjuk, du kommer lämna dina barn utan mamma. 💔
Envis som jag är… Kom jag hem och ville börja läsa eller skriva, men hjärnan lät mig inte… Ännu envisare använde jag ljud för att söka på YouTube och lyssna på föreläsningar i biokemi, om mitokondriernas funktion (cellens energifabriker). Jag visste att något hände med dem…
Jag började förstå hur förväntningar gör att man producerar mycket dopamin… Men "misslyckandet" i stället för att frigöra dopaminet och känna tillfredsställelse, gör att cellen bryter ner dopaminmolekylen och skapar giftiga produkter som släcker mitokondrierna.
Utan mitokondrier ingen energi… Utan mitokondrier inga många andra processer…
Jag kände rädsla. Läkaren skrev inte ut något, sa att det inte fanns någon behandling, för bara kroppen vet… Så mellan vredesutbrott och maktlös gråt började jag observera.
Om jag satte på musik började energin flöda.
Jag började ha en serie låtar som väckte olika känslor. Jag släppte fram glädje, skam, rädsla, ilska, sorg… Och kroppen fylldes av energi!!! Otroligt att jag till och med kunde läsa i 5 minuter!! Tills det slocknade igen…
Jag började dansa igen… Fick tillbaka energi och så vidare… Musiken följde mig.
Maktlösheten släckte mig… Frustrationen släckte mig… Boxning tände mig… Vreden aktiverade mig…
(Här är spotify listan med mina låtar:
En dag följde jag med min 4-åriga dotter på hennes första födelsedagskalas. En vän hade bjudit in henne till en park.
När jag pratade med de andra föräldrarna hände något fantastiskt: energin kom tillbaka men på 200%!!!
Jag började spela fotboll, springa, jag ville inte gå hem!! När kalaset var slut gick jag med mina tre barn för att spela fotboll och springa, jag hade inte känt mig så levande på oerhört lång tid!!
Helt upprymd anmälde jag mig till gymmet och till Zumba!! Men efter 2 dagar var allt tillbaka… Jag kunde inte ta mig ur sängen… Självmordstankarna började komma… De var fruktansvärda. Jag grät… skrek… grät… skrek…
Jag ville inte leva så här… Vilket liv väntade mig? Och mina barn? De ropade på mig och jag kunde inte gå till dem… Fastnaglad i den jävla sängen. Jag gav upp…
Läkarna gjorde ingenting…
På jobbet skickade de inte ens ett mejl för att fråga hur jag mådde…
Jag kände mig inte viktig för någon. Min man arbetade… Mina barn var i skolan…
Inte ens musiken gav mig energi…
Men jag satte på YouTube, redan på slump… Och jag somnade…
Plötsligt började jag höra en man tala om sorgefaserna… 🤨🤯
Enligt en viss Elisabeth Kübler-Ross fanns det några faser under sorgen, där ilska och gråt alternerade… Vilket fick mig att haja till.
Och mannen sa att det fanns en väg ut därifrån, ur den där loopen av ilska och gråt, och det var "ACCEPTERANDET".
Men jag förstod inte riktigt innebörden av att acceptera… Vad var det jag skulle acceptera?
Jag gick tillbaka, till födelsedagen med min dotter. Vad hände där som fick mig att återfå energin?
Jag hade pratat med andra föräldrar. De intresserade sig för mig, frågade om jag var från byn och jag sa att jag inte ens var svensk… De blev förvånade, för de sa att jag pratade väldigt bra. De frågade varifrån jag kom. När jag sa Spanien såg jag förvåning i deras ögon: du är från Spanien och bor här i Sverige? Alla svenskar vill bo i Spanien och du gör tvärtom! Ni har Picasso… Paco de Lucía… Och jag sa, en av mina favoritlåtar är Entre dos aguas, som jag använde i mina flamencoklasser och de sa: kan du flamenco???
Vad hände egentligen? Vad upplevde jag där? Jag insåg flera saker:
-
Jag har anpassat mig väldigt bra till Sverige, så bra att jag har glömt mig själv, mina rötter.
-
Jag har många fina saker att erbjuda och dela.
-
Det finns människor som intresserar sig för mig, beundrar mig och vill lära känna mig.
-
De ser förmågor i mig som inte ens jag själv tyckte var viktiga.
Men det var utifrån… Jag hade det inte inifrån. Jag erkände inte det goda i mig. Jag erkände inte mitt värde, min kapacitet, det fina som finns i mig… Jag sökte det utanför… Och jag såg det inte.
Acceptans… Att kanske behöver jag inte avsluta avhandlingen… Jag är fortfarande värdefull, intelligent och kapabel att överleva.
Jag tog beslutet att lämna avhandlingen. Jag kände lättnad.
Mannen som talade om sorgen och Elisabeth Kübler-Ross var Enric Corbera och jag började lyssna mer på honom och märkte att det var något i det han sa som tilltalade mig. Jag kände återigen lusten att lära. Jag anmälde mig till Diplomadot och sa till dem att jag inte kunde läsa men att jag ville prova.
Jag ville läka eller åtminstone förstå vad som hände med mig.
Diplomadot kostade 300 € i månaden, i 10 månader. Jag tvekade men sa "jag vill veta vad som händer med mig! Hur det fungerar".
Pengarna skulle jag få fram. Jag visste inte hur.
Livet är generöst. Du sätter riktningen och allt ordnar sig så att du lyckas.
Det jag kan säga efter 3 år är att Acceptans är:
-
Att veta att det som sker har en mening (det förbereder dig eller prövar dig).
-
Att lära känna sig själv så som man verkligen är i det goda och det svåra, dina känslor.
-
Att låta din rädsla ske.
-
Att kunna se vad som händer och bestämma om du vill ha det eller gå därifrån.
-
Att bli dig själv, utan andras villkor. De som älskar dig kommer acceptera dina förändringar, de som inte gör det kommer kritisera dig.
-
Var och en är ansvarig för sitt eget liv och sina egna känslor. Acceptera att det enda liv du kan leva är ditt eget.
-
Försök inte förändra någon, inte heller hjälpa. Den som vill ha hjälp, kommer be om det. Den som behöver förändras, gör det inifrån.
Ingen sa åt mig att jag skulle söka hjälp, jag såg mig själv sjuk, just utan hjälp och fick klara mig själv.
Ta tyglarna i ditt liv. Vänta inte på att Superman eller Supermamma ska komma och rädda dig. 🫂💚