Från döden till LIVET
Idag vill jag prata om Anita Moorjani, en författare som blivit känd efter att ha upplevt en extraordinär återhämtning från Hodgkins lymfom i ett terminalt stadium. Hennes berättelse började som en vanlig medicinsk process: diagnos, cancerbehandlingar och, med tiden, en sjukdomsprogression som ledde till multiorgansvikt och djup koma år 2006. Det hon beskriver är precis det som min bror upplevde dagarna innan han dog. Prognosen var förödande: läkarna meddelade hennes familj att hon bara hade timmar kvar att leva.
Men just i det ögonblicket berättar Anita att hon hade en nära-döden-upplevelse. Hon beskriver ett tillstånd av utvidgat medvetande, en känsla av djup förståelse och ett möte med villkorslös kärlek som gjorde att hon kunde se sitt liv ur ett helt nytt perspektiv. Enligt hennes vittnesmål kände hon att hon kunde välja mellan att lämna livet eller komma tillbaka. Hon valde att återvända, och när hon vaknade började något som hennes läkare beskrev som en ovanlig återhämtning: tumören minskade mycket snabbt och försvann helt under de följande månaderna. Enligt Anita såg hon att döden inte var ett slut och att vi är här i världen för det vi ofta fruktar mest: att KÄNNA och ÄLSKA VILLKORSLÖST, utan att vilja förändra någon.
Den här typen av fall är inte vanliga, men de finns dokumenterade i den vetenskapliga litteraturen och kallas "spontana remissioner". Det finns tusentals dokumenterade fall i en databas som först utvecklades av Dr. Brendan O'Regan och senare vidareutvecklades av University of Arizona – där oväntade återhämtningar från olika cancerformer registreras.
Det finns ingen slutgiltig förklaring, men flera biomedicinska hypoteser som kan samverka: en plötslig aktivering av immunförsvaret eller drastiska förändringar i kroppens stressfysiologi. Psykoneuroimmunologin – med forskning av bland andra Candace Pert om neuropeptider och känslor, och Bruce Lipton om perception och epigenetik – visar att hur kroppen tolkar trygghet eller fara kan påverka genreglering som styr inflammation, reparation och immunövervakning.
Gabor Maté har i sin bok When the Body Says No visat hur undertryckta känslor och kronisk stress kan försvaga immunförsvaret och öka sårbarheten för allvarliga sjukdomar, inklusive cancer. När det inte finns rädsla stängs stressfysiologin av och immunförsvaret fungerar till 100 %.
(Har du hört talas om immunsuppressiva läkemedel som ges till transplanterade patienter? De läkemedlen härmar faktiskt våra egna STRESSHORMONER.)
Utifrån traumaneurologi har forskare som Stephen Porges, skaparen av den Polyvagala teorin, och Bessel van der Kolk, författare till The Body Keeps the Score, visat att långvarig rädsla och emotionell frånkoppling kan hålla kroppen i överlevnadsläge och hämma viktiga funktioner för vävnadsreparation. Bruce McEwen har med sin teori om allostatisk belastning förklarat hur kronisk stress förändrar hormoner och inflammatoriska signaler i hela kroppen. Om kroppen lever i försvar under många år minskar dess förmåga att läka.
Det intressanta i Anitas fall är att allt förändrades när hennes inre upplevelse förändrades: från rädsla till trygghet; från isolering till kärlek; från hot till tillit. Vetenskapen vet att perception kan modulera biologin djupt. Vad den ännu inte helt kan förklara är omfattningen och hastigheten i en sådan remission.
Inte alla forskare accepterar att nära-döden-upplevelsen var orsaken till hennes läkning. Vissa menar att det kan ha funnits ett sent immunologiskt gensvar eller att hennes terminala tillstånd kan ha överskattats. Men även med dessa försiktighetsåtgärder kvarstår det kliniska faktumet: en kvinna som höll på att dö återhämtade sig helt.
Hennes historia är inte ett bevis på att tankar botar cancer, och inte heller ett budskap om skuld för dem som inte blir friska. Det är snarare en påminnelse om att kroppen har reparationsförmågor som vi ännu inte förstår, och att mänsklig kontakt, en känsla av att vara hållen och en djup inre trygghet kan ha biologiska effekter som vi nu börjar kunna mäta.
Berättelser som Anitas uppmanar oss att hålla sinnet öppet, att fortsätta forska utan att utesluta de subjektiva dimensionerna av människans erfarenhet – och att minnas att vetenskapen utvecklas just när den möter det den ännu inte kan förklara. Kroppen och naturen är genialt designade. Börja med att stänga av kroppens stress och läka dina emotionella sår.
När något stör dig, när du vill ändra den andra, när du blir arg… Där finns ett sår. Din stress är inte avstängd.
Problemet är inte vad som hände (traumat), utan att kroppen inte vet att det redan är över – den fortsätter reagera som om faran fortfarande finns.
Ha en fin dag ✨
Davi 💚